Sida 1 . Copyright Erik Boberg
- Störningar i hjärnans funktion, vilka ger upphov till psykiska symptom
- Upplevelser av omvärlden, vilka ger upphov till psykiska symptom
- Två typer av etiologier särskiljs.
- De behandlas separat
- Behandling som ingriper i hjärnans struktur och funktion.
- Riktar sig mot den somatiska genesen till symptomen
-
Psykoterapin
försöker påverka individens upplevelser av omvärlden.
- Sociala åtgärder
försöker påverka individens omvärld.
- Riktar sig både mot symptom och etiologi
- Om ett somatiskt underlag till ett psykiskt symptom hittas så har man ”förklarat” det symptomet.
- Detta leder sedan till terapeutiska åtgärder riktade mot förklaringen (likt i övriga medicinska specialitetter)
- Exempel:
Cerebral expansiv process ger förvirring.
- Bygger på både
förklaring
och
förståelse
-
Denna grundtanke finns egentligen i all sjukvård: Vilka mekanismer ger upphov till sjukdomen? Kan den psykologiska reaktionen på sjukdomen förklaras utifrån livssituation och personlighet?
-
Med hjälp av empati
sätta sig in i hur en patient upplever sin situation.
- Värdera patientens symptom utifrån kunskap om de psykologiska mekanismer som styr mänskliga reaktioner.
-
Terapeutiska åtgärder
blir sedan psykoterapi eller sociala åtgärder för att påverka upplevelser och den miljö som upplevs.
-
Exempel:
Återkommande mardrömmar efter krigsupplevelser, självmordstankar efter långvarig mobbning.
- Det hävdas att man
riskerar att dölja sjukdomsframkallande samhällsförhållanden
genom att ge en individ en psykiatrisk diagnos när orsaken till störningen är av social art.
- Det främsta målet
med att ge en psykiatrisk diagnos är dock att kunna ge en etiologisk behandling.
- Dessutom
innefattar en psykiatrisk diagnos en etiologisk komponent.
Diagnosen i sig berättar om orsaken till diagnosen.
- Vissa är rädda för att en sjukdomsbärare riskerar att bli passiv och brister i ansvar
för sin utveckling till följd av diagnosen.
- Här bortser man dock från att
psykiatrins patienter är en heterogen grupp
med psykiatriska diagnoser som enda gemensamma nämnare.
- Vissa patienter blir passiva
av att få en diagnos, medan
andra aktiveras
och tar mer ansvar till följd av diagnosen.
- En psykiatrisk diagnos tros av vissa kunna skapa en psykisk sjukdom
hos den individ som fått diagnosen, där symptomen skulle bli exakt de som diagnosen förutsåg.
-
Detta resonemang saknar helt empiriskt stöd.
Kriterierna är oberoende av varandra och visar på hur sjuk den aktuella patienten är.
- Påvisade förändringar i hjärnans
struktur eller funktion, vilka svarar mot medicinens somatiska underlag
- Psykiska symptomens svårighetsgrad:
Hög symptomprofil ger hög sjukdomsvalör, särskilt psykotiska symptom.
- Stark sjukdomskänsla:
En stor del av psykiatrins patienter är endast subjektivt sjuka, men kan trots detta lida svårt.
-
Funktionsinskränkning:
Nedsatt förmåga att fungera i samliv och arbete.
- Behov av vårdinsatser:
Sjukskrivning/sjukpension tex. Åtgärdena vidtas efter att övriga kriterier sammanvägts. De avspeglar individens förmåga/oförmåga att klara sin egen försörjning.
Dessa används som en referens som patienten relateras till när kriterierna skall värderas.
- Statistisk norm:
I teorin tänker man sig att befolkningen är fördelad enligt ett mönster (tex normalfördelning) där den stora massan utgör normen och det fåtal individer som befinner sig i ytterlägena blir abnorma.
- Social norm:
Samhällets normer, skrivna eller oskrivna, för medborgarnas beteende. De som inte uppfyller dessa normer blir abnorma.
-
Ideal norm:
Psykisk hälsa innebär idealt frihet från sömnstörningar, ångest, depression och andra symptom. Denna norm står i konflikt med den statistiska normen eftersom att flertalet människor i perioder har psykiska besvär av någon art.
- Autopsykisk norm:
Individen jämförs med sitt tidigare habitualtillstånd, dvs det sätt att bete sig på och uppleva omvärlden som är unikt för just den individen. Om individen avviker från sitt habitualtillstånd betraktas detta som ett sjukdomstecken, även om inte det nya beteendet avviker från den statistiska normen eller samhällsnormen. Individen fungerar som sin egen kontroll.