därför behandlas kirurgiskt.
- Indikation för kirurgisk behandling ökar med grad av dislokation, ledyteengagemang, neurovaskulär påverkan och ju yngre patienten är.
- Äldre, osteoporotiska patienter med låg grad av funktionsnivå och begränsad rehabiliteringspotential kan därför behandlas konservativt, där kirurgisk behandling egentligen är indicerad.

Proximala ulna

- Frakturer av olecranon-spetsen och odislocerade frakturer behandlas konservativt med gipsskena.
- Övriga frakturer behandlas kirurgiskt om inte gammal patient med osteoporos och låg funktionsnivå.
- Processus coronoideus: Små fragment behandlas med tidig rörelseträning enbart. Avlägsnande av fragmenten vid ev problem senare. Större fragment kan ge luxationstendens i armbågen. Behandlas med skruvfixation.

Proximala radius

- Tvåfragmentsfrakturer med ringa (<3mm) eller ingen dislokation: Smärtlindrande slynga i 5 dagar. Tidig sjukgymnastik bör övervägas. Rörelseträning omedelbart viktig för att undvika stelhet.
- Svårare frakturer: Skruvar + platta eller akut borttagande av skadad caput radii, eventuellt med ersättande protes.

Komplikationer/uppfölning

Minimala funktionskrav hos äldre patient: Patienten skall kunna sköta sina toalettbestyr samt kunna nå munnen och håret med handen.

Caputnekros: Ger deformering och posttraumatisk artros, men inte lika allvarliga följder som i höften. Detta då belastningen i axeln lättare kan anpassas.

Flerfragmentsfraktur av proximala humerus: Ger nästan alltid rörelseinskränkning, oavsett behandlingsmetod.

Kraftigt felställda eller splittrade armbågsfrakturer: Ger ofta artrosutveckling och nedsatt rörlighet. Om stabilitet uppnås och leden kan mobiliseras tidigt minskar risken för dessa komplikationer påtagligt.

Osteoporotiskt ben medför ökad risk för redislokation och/eller utebliven läkning. Detta då osteosyntesen kan släppa från det sköra benet.